Sov hos pappa inatt. Jobbigt. Förstår verkligen inte varför han aldrig aldrig kan bete sig som en normal människa, en normal förälder. Det var tomt. Tomma känslor. Tomt hus. Tomt sovrum. Helt opersonligt, ingenting att göra förutom att prata med pappa. Som om vi vore två främmande människor. Vi har ingenting intressant att säga varandra. Alla mina saker står på vinden, så det fanns absolut ingenting att göra heller.
Han har en oförmåga att bete sig normalt en hel kväll. Börjar ju bra. Pappa är glad, skrattar. Ser på Rosa Pantern (Jag älskar Peter Sellers ibland..), skrattar. Pappa skrattar inte mycket annars. Men det är hans humor, hans hem och han delar det med sina barn. Det är allt han vill. Varför kan han då inte bete sig bättre? Så han får behålla det längre. Jag vet att han vill, även om jag ibland känner mig sjukt ovälkommen hos honom, som om jag bara är en börda eller en otroligt tung ryggsäck.
Men senare på kvällen. Pappa förstår att snart måste han åka, snart ses vi inte på en månad igen. Han blir irriterad, arg för ingenting. Jag blir nästan rädd när han blir så. Han kallar mig idiot och dum i huvudet för att jag ställer klockan på sju istället för åtta, för att vara säker. Orkar inte när han beter sig så. Jag får inte ens spela Harpan som jag vill, till och med då måste han lägga sig i och gorma att jag spelar som en kratta och är värdelös. Tack.
Havris ringde och räddade kvällen lite. Få stänga in mig med undanflykten att jag pratar i telefon. Fly en liten stund. Och alltid ha mobilen och folk att prata med. Tack.
Mamma undrar hur det gick. Vad ska man svara? "Det gick bra, tills pappa kallade mig för idiot för att jag ställer klockan på sju, och tills han vart sur för ingenting. Tills jag börjada grina"
Nästa gång är han hemma 72 timmar. Två nätter. Vet inte hur jag ska klara av det.