Jag är typ hej sjukling. Funderar på att vara hemma och sova hela dagen imorron så kanske jag blir frisk tills på lördag. Jag tänker i alla fall festa även om jag är sjuk, om jag så ska smitta hela Haninge.

Ser på That 70's show
"Okej, symptom... Humörsvängningar, ansiktshår... Pappa, jag tror du är i klimakteriet!"

"Nej, jag tänker inte låta klimakteriet få ner mig.. Jag ska inte vara ledsen över att jag inte kan få fler barn, jag har ju Eric. Jag har massor att se fram emot. Som att välja kista..."

Jag måste se på Twin Peaks-avsnitten jag laddade ner förut... Men jag har inte tid. Jag upprepar "pluggapluggaplugga" i huvudet hela kvällarna, men händer det nåt? Icke.

"Med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad"

Men dom enda jag vill slå med järnrör just nu är mina föräldrar.

Jag är så besviken. Jag vill träffas och säga förlåt för jag har betett mig som världens största idiot, men det är faktiskt du som har sårat mig. När jag väl har chansen så är det försent. Jag vet inte vad jag vill längre. Ibland vill jag spola tillbaka tiden och att allt blir som förut, men ibland så vill jag bara gå vidare, "skjuta undan men aldrig glömma!"
Jag vet inte varför, men jag vill träffas. Det är helt psykskadat, för jag vet att det gör det ännu svårare.
Men jag kan ändå inte säga
att du gjorde mig något ont
för vi lekte med varandra
som vi lärde oss vid barnsben
är man med i leken
får man leken tåla
Jovars, men jag kan inte se det på det sättet. Jag tycker att gå vidare är nåt av det värsta man kan behöva göra. För att gå vidare vill man hitta en ny, men det kan jag inte, för jag är världens mest ocharmiga person.
Vi glömmer aldrig
och vi är för svaga för att motstå

du kastade mitt hjärta till rovdjuren
trampade, sparkade,
slet sönder mitt innanmäte
men jag kan ändå inte säga
att du gjorde mig något ont
för vi lekte med varandra
som vi lärde oss vid barnsben,
är man med i leken
får man leken tåla