Jag har inte grinat såhär mycket sen jag söp mig full hos Anna. Jag har ingenstans att ta vägen, kan inte ens sova bort problemen. Vet inte var jag ska ta ut allt. När jag väl börjar kommer det upp mer och mer och jag kan inte sluta, det bara rinner och känslan av att inte ha nånstans att ta vägen blir bara mer och mer påtaglig. Vad ska man göra då?

Jag måste sova, ska träffa pappa imorgon, jag vet inte om jag vill. Jag saknar honom inte.

vi glömmer aldrig
och vi är för svaga för att motstå